inget man väljer
Jag blir så irriterad! Man kan nästan ta vilken ätstörningsblogg som helst så nog kan man alltid hitta någon som kommenterat negativa saker.
Orka! ät för fan och sluta svält dig själv. Du vill bara ha uppmärksamhet, hur svårt kan det va att äta som en normal människa? Du är äcklig, ser ut som ett skelett och är inte attraktiv för 5 öre. Det går att bli frisk men du vill inte!
(Har inte läst just det någonstans men det är en sammanfattning.)
- Vi är inte ute efter uppmärksamheten.
- Att äta är fysikskt sett en baggis men det är känslan, ångesten och tankarna som gör det svårt.
- I många fall handlar det inte alls om att andra ska tycka man är attraktiv. Jag gör det här för min skull för att
jag ska må bra över mig själv.
- Ja, det går att bli frisk. Men det innebär att man måste släppa på kontrollen. Man går upp i vikt/riskerar att gå
upp. Vilket är just det som man fruktar mest av allt. Å ena sidan vill man bli frisk. Kunna äta utan att behöva bry
sig. Men så är det inte, man bryr sig mer än vad man kan föreställa sig. Å andra sidan vill man behålla
ätstörningen. Man är trygg i den och man håller eller i bästa fall går ner i vikt.
Kort sagt så är det psykiskt smärtsamt att äta.
Och kom ihåg! Man väljer inte att drabbas av en ätstörning.
Jag har haft min under många års tid utan att veta något. Jag trodde det var normalt, att alla kände så och hade dom tankarna.
När jag var liten var jag smal sen la jag på mig vikt och blev ganska rund utan att jag direkt la märke till det eftersom det liksom inte sa pang! så vägde jag plötsligt flera kilo extra. Nej, det smög sig på därför märkte jag inget själv. Eller det är klart att jag märkte det och jag mådde skit. Hur som helst, sen efter ett bra tag började personer i min släkt kommentera att jag hade gått ner i vikt då första personen sa det blev jag glad men när fler började säga det trodde att dom hade "slagit i hop sig" att det bara var något som dom sa för att få mig motiverad att gå ner i vikt. Jag blev givetvis förvirrad. Själv såg jag ingen skillnad så min teori om att dom försökte motivera mig stod kvar.
(Jag klandrar dom absolut inte, det var mer bara för att visa hur fel ens bild och tankar blir.)
Som jag är idag så vet jag att ingen skulle klassa mig för mullig. samtidigt skulle ingen ta mig för att vara ätstörd heller. det borde då vara uppenbart för mig att jag i så fall måste vara normalviktig men nej, för mig räcker det inte. Jag måste gå ner.
